forstagangspappa

Poletten börjar trilla ner. Jag ska bli pappa. I min frus mage växer ett litet barn som kommer att komma ut om knappt två månader.



Magen växer så det knakar och det syns mer och mer. Det är väl därför man börjar inse att det faktiskt är på riktigt. Då ställer man sig frågan -är jag redo? Ibland är jag helt övertygad om det, andra stunder helt säker på att det kommer gå åt h-vete. Fast sedan inser jag att jag faktiskt fått lära mig en hel del genom livet och i dagens informationssamhälle finns det väldigt mycket kunskap att inhämta. Män har i alla tider klarat av att bli pappa utan alla dessa hjälpmedel så jag ska väl lyckas jag oxå.

Att sedan lyckas uppfostra min son/dotter tror jag ska gå ganska bra. Jag och min fru är ganska överrens om det mesta. Både från mitt yrke och från min uppväxt vet jag vilka misstag jag ska undvika. I mitt yrke har jag stött på många ungdomar det gått snett för och i nästan alla fall beror det på att föräldrarna inte funnits där eller inte haft tillräckligt tydliga regler.

Sedan måste vi väl alla erkänna att nästan alla män vet vilka misstag vi INTE vill upprepa som våra pappor gjorde. Det är kanske inte är riktigt lika lätt att säga vad våra pappor gjorde bra men det har vi nog med oss i bagaget utan att vi kanske tänker på det. Förhoppningsvis gjorde pappa ett bra jobb i det stora hela så jag ska nog klara av att "ta över" rollen som pappa. Säker kan man inte vara men jag har gott hopp om mig själv.

Snart är det dax att faktiskt bli pappa! STORT!